Denna terminen har varit väldigt händelserik. Mycket intryck och möten av nya människor. Jag minns när jag i början av terminen satt i en ek på Tjärö och kände mig ensam. Alla hade börjat bli vänner med varandra, men jag hade svårt att vara framåt och visa vem jag är i denna stora grupp av teaterdeltagare och de som läser dramapedagoglinjen. Jag får kanske skylla mig själv lite att jag inte vågade slänga mig ut och se vart det tog mig. Men jag känner samtidigt att jag verkligen försökte mitt bästa av att vara en osäker person.
Efter Tjärö byggdes vår teaterklass upp och vi lärde känna varandra mer och mer. Vi blev säkrare med varandra, byggde en tillit för varandra. Vi lärde oss att uttrycka oss med våra kroppar i teatersammanhang. Det hände saker och ting mellan vår lilla grupp, man älskade varandra, sedan gjorde man inte det. Jag var lycklig och glad, men jag har även upplevt smärta och känslan att bli lämnad av någon man tyckte mycket om. Det i sin tur öppnade andra vackra dörrar. Det var inte bara i teatern vi lärde känna vår kropp, utan i dansen och musiken också. Jag har tagit ut svängarna och vågat dansa igen, det gav mig mycket skador. Fast det gör mig ingenting, det var nog värt det. I musiken har jag tyckt att det har varit jobbigt, då jag har känt att det har varit ett område som jag känt mig vilse och rent ut sagt naken. Sårbar. När vi fick en annan lärare i musik, som var utbildad sångpedagog, blev det på något sätt lättare. Jag började förstå saker jag inte har förstått innan inom musiken. Jag vågade sjunga inför människor, inse att min röst är ren och vacker. Tack vare det sjöng jag under det sista vi gjorde för terminen.
Vi gjorde ett intervjuprojekt, som var intressant då man fick ta del av helt fantastiska berättelser av människor man inte kände. Intensivt jobbade vi fram ett manus och karaktärer. Det blev en mycket bra pjäs vid namn "Välkommen hem", som publiken blev berörd av. Efter tre intensiva veckor började terminen lida mot sitt slut. Då vi endast hade en vecka kvar, jobbade vi på julcabarén som skulle vara klar till slutet av veckan. Till skillnad från intervjuprojektet hade vi otroligt roligt hela tiden när vi jobbade och kunde ta med vad som helst, som vi tyckte om. Vi visade upp denna en gång för hela skolan på avslutningen. Eftersom den bara visades en gång, kände man en liten press att allt skulle sitta. Jag skulle nog säga att det blev en succé.
Det har varit mycket känslor denna termin. Jag har fått fantastiska vänner, det känns som vi har känt varandra mycket längre än fyra månader. Jag kom till Blekinge folkhögskola som en lite trasig själ och försökte bygga upp mitt självförtroende. Mitt hjärta har slagit hårt av varma känslor, och mitt hjärta har krossats och jag blev trasig igen. Trots ett stort svek öppnades dörrar som jag är tacksam för. Nu är jag hel. Jag känner en enorm tacksamhet för de fina människorna som man delar sina dagar med. Väldigt glad över valet att börja här på denna fantastiska skola.
Om vi åker till Tjärö igen kommer jag sitta i samma ek, men känna mig betydelsefull, tacksam, att jag har utvecklats och att våga älska. Kommer känna allt förutom ensam, för jag är inte längre ensam.
