La Vie Est Belle

La Vie Est Belle
Emmas kryp in

söndag 30 oktober 2016

Livet Som Nyvuxen

När man inte känner sig som en vuxen, men inte som ett barn heller, finns det ett förträffligt ord. Nyvuxen. Bara för att man inte längre är ett barn, är inte livet så enkelt. Man känner sig inte alls vuxen, men man vill ta avstånd från att man är ett barn i tonåren. Jag är ingen tonåring längre, men är inte redo att vara vuxen. För mer än en månad sen fyllde jag 19 år, när jag fyllde 18 ansågs jag vara vuxen. Jag kunde inget om hur vuxenlivet var, gick fortfarande i den 13-åriga skolan och var beroende av mina föräldrar. Så när man förväntas ta beslut som en vuxen, kunna veta hur saker och ting fungerar som vuxen, hamnar man under stor press. Jag hamnade i många sådana situationer, där jag skulle agera på ett "vuxet" sätt. Flera gånger ville man stampa med foten som ett litet barn och skrika "JAG ÄR INTE VUXEN!", men det gick inte för på ett papper står det att jag är en så kallad vuxen kvinna.
Även nu som 19-åring känner jag mig inte som någon vuxen. Trotts att jag tagit många "vuxenpoäng" och gjort några steg mot vuxenlivet, vill jag inte räknas som en vuxen. Jag har flyttat hemifrån, jag kan tvätta min egen tvätt och handla min egen mat, men är fortfarande den lilla flickan som stampade med foten och skrek när något inte blev som jag ville. Jag leker fortfarande, går in i mitt inre barn och tar fram leklusten och den livliga fantasin. Även om jag beter mig som ett barn i mellan åt är jag inget barn, vill absolut inte bli behandlad som ett. Jag kan ta egna beslut, och ha åsikter och veta ett och annat om världen, som en vuxen. Dock har jag ingen aning om hur man beter sig som en vuxen, har inget körkort eller ett jobb. Därför hamnar jag och många fler i något mittemellan ting. Vi vill bli kallade nyvuxna. Jag är en nyvuxen.
Nyvuxen är en som jag, en person som precis lämnat boet och lär sig att stå på egna ben. Är inte redo att gå in i vuxenlivet i ovetskap om vad det innebär. Vad är det att vara vuxen? Är det just det att ha ett jobb och ett körkort, eller är det något man ska känna inom sig? Antar att man aldrig riktigt känner sig som en vuxen, fören ens barnbarn sitter i knät och undrar hur det var när man var ung. Om man ens då känner sig vuxen.

Att känna pressen och att man hela tiden måste prestera som en nykomling i vuxenlivet, har fått mig att må dåligt. Eftersom jag är äldst bland mina två syskon, har det förväntats av mig att jag ska bete mig äldre, vara lite mer vuxen. Jag ska framstå som ett bra exempel för mina syskon. Andra året av gymnasiet, blev inget bra. Jag blev ett offer för flera sexuella trakasserier, något jag i början skämdes över och blev mer och mer instängd i mig själv. Hur skulle jag vara ett bra exempel för min 10 år yngre syster, när killar och män tagit på mig? Jag frågade mig själv hela tiden hur jag skulle bete mig, för att det inte skulle synas att jag fått övergrepp. Jag blev kallare, gömde mina känslor och satte på mig en mask. Masken att jag hela tiden är glad. Det fanns naturligtvis stunder som jag var glad på riktigt, men samtidigt låg skammen och sorgen under och puttrade. Det blev svårare att fokusera i skolan, när händelserna bara gick runt i skallen. Jag började strunta i många saker, brydde mig inte om vad jag hade för kläder längre. Bara de inte visade "för mycket", hade jag haft samma underkläder i några dagar? Jag visste inte och sket i det och ville verkligen inte gå till skolan. Men att strunta i skolan, hade inte varit ett bra sätt att agera som en vuxen. Dock gick mina betyg neråt, men ingen visste varför. Ingen visste varför, för jag sa inget. Jag berättade inte för någon. Något jag nu i efterhand tänker att jag skulle ha gjort. En av mina allra närmaste vänner berättade jag för, hon sa att jag skulle fortsätta kämpa. Hon berättade även att hon hade fått äckliga kommentarer och att en och annan hand hade rört henne på olämpliga ställen. Hur kan vi leva i ett samhälle, där folk bara kan gå och tafsa på andra människor precis som att det är deras rätt? Hur ska min lillasyster kunna leva i en värld där det är vardagen att unga tjejer får kommentarer och främlingars händer kommer innanför tröjan?
Jag fortsatte att kämpa, tredje och sista året på gymnasiet blev ett bra år. Dock finns alltid sorgen om hur jag kan bli behandlad och hur jag blivit behandlad kvar. Det finns fortfarande de dagar då jag mår skit och ligger och gråter i min säng.
Jag är en glad individ, som lever i nuet och älskar livet. Men ibland kommer det förflutna ikapp mig och jag känner mig mer och mer ensam, då jag ska vara en vuxen och klara mig själv. Jag klarar mig inte alltid själv. Oftast torkar jag bort tårarna och tar tag i livet igen, men ibland vill jag bara ligga kvar och känna livslusten sugas ut långsamt.
Jag vet att det inte är ett vuxet sätt att agera, men jag är inte heller någon vuxen. Även om jag hade varit en vuxen, ska inte det hindra en från att få vara ledsen.
Jag heter Emma, jag är 19 år och varje dag får jag hålla på med det jag älskar. Spela teater. Jag är en glad individ, som har mycket att ge i livet. Jag är inte så värst lång, men siktar högt med mina drömmar. Ibland mår jag inte bra, men jag pratar om det en gång varje vecka. För att kunna må bättre. Jag känner mig inte som någon vuxen, men inte heller som något barn. Det finns ett förträffligt ord för en sån som mig. Nyvuxen.