Vackra Höganäs!

Det var en blåsig, men en aning solig dag. Jag och la famille åkte till Höganäs för att upptäcka staden. Vi stannade vid en fin vattendekoration och mittemot låg ett stort vitt hus, som såg övergivet ut och det göms säkert en mycket intressant historia bakom ytterväggarna.

Därefter började vi traska mot hamnen och kom in bland några vackra kvarter med söta gamla hus.

Bland alla hus hittade jag ett hus från 1952 med underbar trädgård. Huset i sig var ett hus med sagor tror jag. Det är mitt nya drömhus.

Därefter kom vi fram till hamnen. Vi hade följt lukten av tjära och gamla rep. När vi stod och kollade på alla båtar, kändes det som tiden hade stannat att det fortfarande var som det var på 1960-talet. Båthuset och de äldre på en bänk och tittade ut över hamnen och havet.

Efter att vi tagit in alla intryck vid hamnen började vi gå mot en saluhall. På vägen hittade vi en keramiker också i ett gulligt hus. 

I saluhallen var det som en liten passage med dyra butiker och ett café. På cafét fikade vi, jag tog ett wienerbröd med bär på och en lime lemonad. 

Sedan kom vi in i den "riktiga" saluhallen med matvaror! Liten, men en vacker saluhall. 

När vi tittat runt på allt spännade gick vi mot bilen och åkte hem. 

Gymnasiet Tog Slut

Efter tre år, kom dagen. Dagen då man kastades ut i vuxenlivet. Men innan den dagen var det en kväll av festligheter. Jag gick på bal. Jag hade hittat en mintgrön klänning från 60-talet, som jag fortfarande är så kär i.

Till denna underbara klänning hade jag en liten väska av pärlor från svunna tider.

Mitt hår rullades in till en vacker knut liknande frisyr med en vacker pärldekoration. 

Det var en underbar kväll, en kväll man bara kan drömma om. Dagen var väldigt varm och att stå på ett öppet torg i en timme var inget kul. Vi åt god trerättersmiddag. Den fina kvällen avslutades med dans och musik från ett band. Jag somnade med ömma fötter och ett leende på läpparna. 

En vecka senare, tog gymnasiet slut. Vi blev studenter som tog vårt, kanske, första steg ut i vuxenlivet. Jag började med att gå till bussen kl 5.35 för att åka till stan och äta champagne frukost. 

När jag och min vän anlände var frukosten serverad och vi åt så mycket att vi var tvungna att dansa och sjunga av all mat.

Sedan gick vi till skolan i glad sång och lite lyckliga studentskrik. I skolan skrev vi i varandras mössor och träffade våra lärare en sista gång. Vi fick även våra efterlängtade betyg! När vi hade ätit lunch i matsalen gick vi in i kultursalen där det bjöds på dansshow, sång och tal. Sedan fick människor stipendium. När kuverten började ta slut hörde jag ett namn. Rektorn sa ett namn jag kände igen. Han sa mitt namn. Emma Jonsäter. Jag fattade inte mina öron så jag bara skrek av glädje, hoppade, kramade rektorn och min kompis från musikklassen som också fått ett stipendium. Tillslut var det tid att springa ut. Vi sprang ut i glädje. Skolan var något vi hade lagt bakom oss för en tid. Sedan bar det av ner till stan för att springa ner för rådhustrapporna. Det var så mycket folk att jag nästan fick ont i ögonen. 

Därefter skulle vi upp på flaket och åka två varv i stan. Det var inte lätt att hitta rätt flak, jag och några till kom precis när de hade stängt ingången, men släppte på oss ändå. Där dansade vi och släppte alla bekymmer och oroligheter för framtiden. Vi var i nuet och var otroligt glada att vi klarat 13 år av skolgång! 

När jag kom hem möttes jag av vänner och släkt som var stolta över mig. Vi hade gjort fint i trädgården med tält, ljusslingor och fina dekorationer. 

När alla hade lämnat tänkte jag efter i mitt lilla huvud. Jag reste tillbaka till när jag var liten och såg mina misstag, motgångar och gånger jag gett upp. Men såg även mina framgångar, mitt kämpande och all kärlek jag gett och fått. Jag är stolt över mig själv och det liv jag har gjort något av. Därför tycker jag att la vie est belle! 

En Dag Blev Till Kväll, Som Blev Till Natt

En dag blev till kväll, som blev till natt. En dag började med att jag och några vänner vaknade i Göteborg och insåg att idag är det lördag. Vi åkte in till Göteborg city och försökte hitta ett ledigt bord på en restaurang till kvällen, men fann inget. Medan vi letade och letade njöt jag av att vara i en av de städer jag älskar mest! Tillslut bestämde vi oss för att äta tidigt, redan klockan tre. Inne på O'Larys åt vi supergoda rätter. Medan vi åt oss så mätta att vi inte kunde gå, lyssnade vi på Honom. Han där. Den där mannen som sätter ord på ens känslor. Han som får en att älska livet mer och mer. Mannen som får människor att kämpa vidare och känna att det kommer aldrig vara över för mig. Han där som viskar i ens öra "fortsätt lite till".

Vi gick och strosade bland höghusen för att vänta, och vänta på det som skulle hända var jobbigt. Tillsist blev en dag kväll och vi gick in på en väldigt stor arena och såg hur den fylldes. Tillsist kom en kär gubbe ut på en stor scen och sjöng fina visor som fick en att känna sommaren inom sig. En gubbe som berättade om gamla minnen, som fick min fantasi att leka i mitt huvud. Därefter kom Han, han man har väntat på i ett halvår. Ens hjärta har nog aldrig bultat så hårt i ens bröst att man inte vet om detta är slutet. När man ser honom gå på denna stora scen och blir överväldigad av all kärlek han får. Sånger på sånger och fina ord på fina ord, tills man tror att nu är det slut för ikväll. Då fortsätter han. Alla jublar och sjunger tills rösten man en gång hade försvinner. Man sjunger kärlek, man sjunger känslor, man sjunger falskt, man sjunger rätt, det spelar ingen roll hur det låter. För det är så vi säger det, du är det finaste vi vet, Håkan.

Kvällen blev till natt och musiken slutade aldrig. Mörkret la sig och mobiltelefonernas ljus tändes, som när lyktorna tänds. Man släppte allt man hade och sprudlande av glädje. Jag var fri till slut. Att se Håkan Hellström på en scen som var nära mig var en vacker dröm, som jag nu har vaknat upp ur. Men känn ingen sorg för detta minne bär jag med mig vart jag än är, hur gammal jag än är, om jag är saknad te havs eller om jag bara är vän med en bil. För du, Håkan har lärt mig att i livet finns det motgångar och när man ligger där och har gett upp, så är det viktigt att inte glömma att fortsätta kämpa. För när man har kämpat så inser man hur glad man är över att man gav upp, men reste sig upp och kämpade så att det blev bättre. Eller som du hade sagt det, man måste dö några gånger innan man kan leva.