Ny Platser och Dess Ensamhet

En del av oss människor på jorden känner inga hinder att göra nya saker själv. Att inte stanna kvar i den stad som man växte upp i, skapar sig ett nytt liv där. En del flyttar hela tiden till okända platser där alla är främlingar. En del är ensamma för att de aldrig stannar kvar, eller håller kontakten med de man lär känna. Jag är en del av dessa människor på jorden.
Att känna sig ensam är en känsla jag tycker är värst, men ändå har mina val i livet innefattat att jag har stått själv och därmed ibland känt mig ensam. De gånger ensamheten kryper fram och en kram från mamma är allt man vill ha, känner jag en ilska samtidigt för att jag alltid väljer att komma till miljöer där jag inte känner någon. "Varför gör jag alltid såhär? Kan jag inte bara stanna på en plats och göra en sak en längre tid framöver? Skapa ett slags hem och inte bara en plats jag ska vara på en kort tid?", detta är frågor som frustrerat går runt i huvudet i ensamheten. Högstadiet var en osäker tid, då tanken att inte vara på samma plats som ens kompis inte fanns på kartan. Att vara själv var läskigt, kanske för att man var rädd för hur andra skulle se på det. Senare var det skönt att göra saker själv och upptäcka nya ställen med spännande människor. Jag blev trött på att vara i samma stad jag hade varit under min tonårstid. Jag började göra saker i staden där jag inte kände någon, utmana min komfortzon. Det gick bra, även om det alltid var läskigt varenda gång. Tillsist bestämde jag mig att flytta, flytta bort från staden, bort från människorna jag har känt i flera år. Flytta till en ny ort, till nya människor.

Något som alltid följer med mig från plats till plats är känslan av att vara ensam. Det är skillnad på att vara ensam och själv. Själv kan du vara för att du har valt det, och en del människor här på jorden tycker att det är skönt att vara själv för att ge tid åt sig själv. Ensam är en känsla som du inte riktigt väljer, en känsla som får en att bli ledsen. Ensam är när man inte har någon i sin närhet, eller att man har fullt av någon i sin närhet, men inte någon som förstår en eller ger sin tid åt en. Om jag nu avskyr ensamheten så mycket, varför stannar jag inte och skapar ett hem? Det är nog just det som gör att jag inte vill stanna på samma plats. Jag känner mig inte hemma någonstans. Eller hemma kan jag känna mig, men det är oftast i sällskap av människor jag lär känna och tycka om. Det blir hemma för mig. Men ett hem med tak och väggar har jag inget, inte något som får mig att vilja stanna kvar. Mitt hem är nog hos mig själv. Det är jag som får mig att känna mig hemma. Ge mig det utrymme, värme och lugn. Det är inget arkitektoniskt korrekt hem, utan det är jag och min sfär. Jag är även för nyfiken på världen för att kunna stanna kvar och se samma saker dag ut och dag in. Man behöver inte bege sig till nya platser själv, man kan ta med någon man trivs med. Då känner man nog inte av ensamheten, utan man har någon att dela allt man upplever med. Att kunna ha någon vid sin sida när ställen blir nya är en fantastisk gåva, då sitter man inte ensam och blir rädd för ensamheten. Man erövrar den och låter den komma när jag själv vill det, och att det då inte är ensamhet utan att det är självsamhet.


En del av oss människor på jorden känner inga hinder att göra nya saker själv. Att inte stanna kvar i den stad som man växte upp i, skapar sig ett nytt liv där. En del flyttar hela tiden till okända platser där alla är främlingar. En del är ensamma för att de aldrig stannar kvar, eller håller kontakten med de man lär känna. Jag är en del av dessa människor på jorden. Mitt hem är inte av tak och väggar, utan det är jag och min sfär i min ensamhet som jag vill förvandla till självsamhet.